jag satt på perrongen vid Universitetet och väntade på den ständigt luriga connextunnelbanan då min underbara sötnos ringde på telefonen. Jag hade tidigare informerat henne om att jag just startat en blog, att hon var tvungen att läsa den och att jag skulle satsa på att bli störst inom blogosfären med mitt day-to-day, dagboksföfarande med vilda anekdoter i centrum. Att jag skulle bli vad Carrie Bradshaw var för sin fiktiva läsarkrets i New York, en ikon. Hon skrattade och informerade mig om att jag isåfall kanske skulle vilja vara mer som Tucker Max än Carrie Bradshaw. Tucker Max? Hon fortatte att berätta om en bok han skrivit, ”I hope they serve beer in hell”, till följd av flitigt bloggande med intressant narcissism som blivit stor succé i hemlandet USA och i resten av västvärlden. En bok indränkt i alkohol och självdistans. En bok som jag skulle velat vara upphovsman till. Jag har nu läst om Tucker Max, läst hans blog, hans historier och är frälst. Varför kom jag inte på det han gjort tidigare?! Det finns inget bättre än att dela med sig av sina totalt idiotiska upplevelser, självutlämnande smärtsamma minnen kryddade med svart humor och självdistans. Äh, ok, Tucker, jag kommer inte kunna överträffa dig (vill inte heller med tanke på att du verkar vara ett totalt hänsynslöst svin), men jag ska göra mitt allt för att gå i dina fotspår och säga som du sa det fast på mitt eget sätt, med min egen touch så kanske jag kan förgylla åtminstone någras liv med några idiotiska saker (jag har en del i bagaget). Om ni inte vet vem Tucker Max är, ta genast reda på det och läs.. Läs, läs, läs för han är verkligen sjukt jävla kul!
