Britten, lavetten och tunnbrödrullen…

det var en halvkylig vinterkväll. Vi var på väg, efter kortare förfest, till stans svettigaste vattenhål: Marie Levaue, klubb Paradise. Fyllda av förväntan, peppade till max och med x antal promille i kroppen var vi inställda på att ge allt. Let’s have it!, brukade vi skoja. Nu kör vi!, brukade vi säga. Casual-tugget hade smugit sig in och begravt sig djupt i våra medvetanden, våra enkelspåriga reptilhjärnor. Det här var under en period då jag drack ganska häftigt och mycket vid varje valt utgångstillfälle. “En sexa rom och cola!”, var paradordet och man kunde alltid se på polarna att de var roade av mitt ständiga flöde av sprit. Plånboken tömdes. Hjärnan fylldes. Omdömmet omtöcknades, blockerades och försvann gradvis, in i dimman. In i rökmaskinsdimman och electropulsen bland alla svettiga indiekroppar. Man kommer till det tillstånd av spritdrickande när man med halvslutna ögon, blottade gaddar och ett smetat leende på läpparna inte bryr sig längre. Endorfinerna pumpar och allt som betyder något är kompisarna runtomkring, att stampa takt till pulsen och blicka ut över dansgolvet, pinglorna och den härliga stämningen. Allt är bra. Jag skulle iväg på toa. Philip högg tag i mig.

“Ikväll försvinner du ingenstans. Lova det.”

Jag lovade. Låt mig förklara: vid ett flertal tillfällen när vi varit ute och svirat har jag tagit min tillflykt i det anonyma, utan att osa. Kan inte riktigt svara på varför men när känslan av att nej, nu måste jag dra, kommit över mig, har jag i de flesta fall (självklart full som fan) agerat på det och försvunnit ut i natten. Hem till sängen.

Jag försvann.. Till toaletten. Trängde mig förbi baren och alla människor som inte varit där femton minuter tidigare. Paradise var en sån där klubb som ena stunden var helt tom, men som plötsligt tycktes omöjlig att ta sig fram på. Efter mitt toabesök, lite spegling, frisyrcheck och ett kort samtal med en slipsfitta var jag på väg tillbaka. På vägen brukade jag alltid passa på att studera min omgivning lite extra för att se om det fanns någon man kände. Det fanns det oftast och så även den här gången. Jag kände henne inte, men jag visste vem hon var och hon kände igen mig. Vi hälsade. Sara hette hon. Det vart lite kallprat. Vi konstaterade att det var bra musik och schysst stämning. Att det alltid var bra på Paradise. Jag önskade henne en fortsatt trevlig kväll och var snart på väg tillbaka till dansgolvet. Fick stå lite vid sidan av innan jag lyckas lokalisera Philip som nickade igenkännande. Jag trängde mig fram till honom och de andra.

Av någon anledning hade jag den här kvällen kört in mig på att vara britt. Det började som ett skämt på förfesten, men nu kunde jag inte bli kvitt honom. En kaxig karaktär som kom från westchester, south of London, who didn’t take shit from no one and was having a laugh with his swedish friends showing him (for the very first time) what the clubscene’s all about in Stockholm. Succesivt hade jag glidit från enstaka kommentarer på engelska till att tala fulla meningar och begränsa mitt språkbruk solely to english. Jag njöt vill jag minnas. Njöt av uppmärksamheten. Njöt av att mina kompisar njöt. Njöt av att få låtsas. Att få vara någon annan.

Philip började bli rastlös. Han viskade kommentarer om att fixa brudar i mitt öra. Att timmen började bli sen. Jag fick förstås initiera kontakt. Jag drog på mig min vita huva till min luvtröja, redan genomsvettig, och började med ett stort leende se mig omkring (if you smile, the whole world smiles with you:P). Spana efter lämpligt byte. Snart upptäckte jag en söt blondin vid min sida, som log tillbaka. Jag funderade lite. Smuttade på min rom och cola innan jag bestämde mig. Ok. Jag var tillräckligt full.

“This place is great isn’t it?!”, skrek jag.

Hon såg med ens lite osäker ut, fömodligen chockad över att jag pratade engelska. Hon svarade till slut ja.

“I’ve never been here before, it’s my first time, but I must say it’s great! Fantastic! What’s your name love?!”

Petra, svarade hon.

“Lovely name, Petra. I’m Chris!”

Jag sträckte fram handen och kramade om hennes. Efter att vi dansat ett tag och pratat lite grann ursäktade hon sig för att gå till baren och köpa något att dricka. Hon försvann. Jag var kvar. Philip var imponerad och ville veta detaljer. Vi fortsatte dansa. Sen kom Sara.

“Hej igen!”

Mötet var flyktigt, vi hann knappt prata, innan Petra kom tillbaks. Jag log åt henne. Hon log åt mig, vände sig till Sara och började till min förkräckelse att prata med henne.

“Känner ni varandra?”, frågade jag på svenska.

Dom kände varandra. Jag kände mig dum. Så dum. Hela bilden av mig som britt var raserad. För att undvika mer pinsamhet dansade jag diskret iväg, tätt följd av Philip och dom andra. Det kändes som en dålig film. Vad var oddsen för att dom skulle känna varandra? Inte stora. Fan också! Stockholm är ändå bra litet. Nåja, kvällen fortsatte och efter två drinkar till brydde jag mig inte mer om det. Kvällen led mot sitt slut, kläderna var genomblöta av svett och magen gjorde sig påmind. Det var dags att fylla buken med onyttigheter. Vi begav oss iväg till grillen.

Utanför grillen var jag i full färd med att återbekanta mig med min nyfunne vän, mitt alter ego för kvällen, Chris. Jag började återigen hålla låda med cockney-dialekt inför allt och alla som passerade eller som stod i närheten av grillen. Med glatt humör bestämde jag mig för att beställa in character. I kiosken stod en storvuxen, hårig man som passerat långt över trettio-strecket, förmodligen en bit in på fyrtio. Jag pekade på en av symbolerna på menyn.

“What do you call those?”, frågade jag.

“It’s a tunnbrödrulle.”

“I’ll have one of those then. A tunnbrorolle. How much is it?”

“It’s forty krones.”

Här brast det. I sann testosteron-anda utbrast jag onödigt:

“Forty kronor?! For that? That’s expensive. Are you trying to fuck me over?!”

Mannen i kioskens blick blixtrade till. Han lutade sig vildsint ut genom luckan och vände sig mot Philip.

“Vafan säger han för nåt? Din kompis?! Vad säger han?”

Innan Philip hann reagera, innan jag hann svara, flög handen ut genom luckan. Den snärtade mig på kinden. En lavett. Jag hade blivit örfilad av mannen i kiosken. Stum av förundran över vad som hänt började jag mumla ursäkter på engelska.

“I’m sorry man, didn’t mean to offend you in any way. I was just…” Vi började avlägsna oss. Gå därifrån. Läget var plötsligt spänd. Chris kaxighet hade försatt oss i en obehaglig situation. När vi gått en liten bit hörde jag hur bakdörren till kiosken öppnades och anade oråd. Nu får vi stryk tänkte jag. Jag och min sora mun. Fan!

“Excuse me! You forgot something!”

Någon ropade efter oss. Jag stannade till och vände mig om, redo att ta emot en hårdare smäll för min arroganta, påstridiga stil. Jag möttes av en av de andra killarna från kiosken. Nu smäller det tänkte jag, men…

I handen hade han min tunnbrödrulle. Jag gick därifrån med Philip som sällskap, en rodnande kind och tunnbrödrullen i hand. Än till denna dag skäms jag lite över hur jag agerat, men det var fan värt det. Det blev en rolig anekdot.