true love and revenge

My heart was broken that day, shattered into a million pieces.
My ego was down the drain, I felt like shit, no more than dog feces.

She came into my life as a fresh breath of air,
she lifted me up, once again I could care.

I felt like dancing, singing and laugh,
didn’t need no spirits, pints nor draft.

It’s funny how beauty, fun and wits
can make your life feel, fulfilled and rich.
It’s funny how a girl, great ass and tits,
can make your soul heal to gold from shit.

This is the story of a woman who lured me in,
from an uncomplicated world, to a world of sin.

We met in the night, at a bar if I’m not mistaken
I had just been in a fight, heart pounding, I was a bit shaken.

She smiled at me, asked if I was ok,
I said I was not, but then said ”hey:
such is life, let’s not talk about that;
tell me your name, I want to know all the facts.”

She cracked up and laughed and we began to converse,
little did I know that this was a curse.

I fell that night head over heels,
it was capital love, do you know how that feels?

It’s like an explosion, it’s like an e,
beautiful colors, a grand cup of tea.

You can do anything, nothing is hard,
a great game of poker where you have all the cards.

A week or so went, It was great I assure you,
I said I loved her scent, she said I adore you!

Adore me?! Noone had ever adored me before,
I wanted her badly, more and more.

It was like a drug, I became addicted,
I felt sure of us, not the least bit conflicted.

I believed this to be the girl that I was to marry,
the one to spend my life with, the one my baby to carry.

But then came the fatal day when I introduced her to my mate,
this is where the curse kicked in, I believe it was fate.

She said hello, he said the same,
I felt a bit aqward, but then ashamed.

I hade nothing to worry about, he was my friend,
we were partners in crime, side by side to the end.

I let go of the feeling, embraced my trust,
but I was wrong, this was unjust.

I found them in bed, an early spring morning,
I knew it! I said, and I began mourning

They tried to call, but I kept away
I had a loss for words, what was I to say?

They had betrayed me, gone behind my back
I now felt anger, my soul was cracked

I turned from the good life, the life I had lead
I went and bought a knife, revenge in blood-red

I looked my friend up, his exact floor
I waited and waited, behind his front door

When he came home I took him by surprise
I waved the knife and said: ”this is for your lies!”

I stabbed him once, twice, three times a charm,
I even sliced his elbow, and off came his arm

Armless and pityful, sobbing like a little baby
He asked me to stop, I told him: maybe

Nah, I said, I don’t think so buster
how much can you take, how much can you muster?

Little I’m afraid, he died on the spot
the end is near for this sinister plot

When he was dead, I hid him inside
I called up my love and cried and cried
Peter’s in trouble, I think he might die!

She ran like the wind, worried like hell
When she came through the door, she stumbled and fell

Over the arm i had removed from Peter,
Into the bloody mess that belonged to the cheater

She started screaming, horrified and afraid
This is where the police came in, they made huge raid

They arrested her on the spot
for the murder of my friend
This is the conclusion of the plot
I had my revenge, the end!

the chainsaw wielding yuppie

Det låg något ödesmättat över butiken Bygghuset ute vid roslagstull när BMWn med de tonade rutorna sladdade in på parkeringen. Det var lugnet före stormen. Något var på väg att hända. Dörrarna öppnades då mannen, som tagen ur en Bret Easton Ellis-roman, iklädd beige designad rock, håret bakåtslickat med ett stort urverk på armen och svarta läderhandskar på händerna, stormade in i butiken. Blicken bakom de tonade versace-brillorna var intensiv och svetten i pannan påtaglig, ett tydligt resultat av sommarens 30 grader i skuggan. Han hade ett uppdrag. ”Tjena! Var har ni sån här silvertejp någonstans!”. Tom hann knappt peka med fingret innan mannen sprungit iväg, plockat på sig en rulle silvertejp, x antal svarta sopsäckar och täckplast. ”Vad har ni för motorsågar?!”. Tom visade upp ett snävt urval. ”Något speciellt märke?”, ”Nej för fan! Det spelar ingen roll. Den där blir bra. Kan du montera ihop den på stört?!”, ”Javisst kan vi det, men…”, ”Bra!”. Tom och Thomas ställde sig och monterade klingan på sågen. När den var färdig sträckte sig mannen snabbt fram och slet den ur deras händer. Han drog i startsnöret och VROOOOOOOM! Maskinen morrade igång. Med ett illavarslande leende, ögonen spända på Tom och tungan snett i mun drog han några snabba drag genom luften, stannade upp och lyfte på högra ögonbrynet. ”Fan vad bra grabbar! Jag tar den!”. ”Ska vi packa ner..?”. Han skakade på huvudet. ”Skit i det! Hinner inte!”. Han betalade för sig. ”Behåll kvittot!”, skrek han och rusade ut.
Tom och Thomas studerade yuppien noggrannt då han stressad kastade upp bakluckan, slängde ned motorsågen, rullen med silvertejp, de svarta sopsäckarna och den genomskinliga täckplasten. Pang! Bakluckan smällde igen och BMW:n med de tonade rutorna vrålade igång och lämnade parkeringen med skrikande däck. ”Undrar vad han skulle göra?”. En helt vanlig kund hade lämnat Bygghuset.

Affären hade gått i lås…

Ziplock-påsen vilade på bordet. Alla var samlade. Inuti låg 10 gröna piller. Inte större än en vanlig åksjuktablett. Märket var Mitsubishi-emblemet. ”Dom ser farliga ut”. Alla skrattade. Någon gick iväg och hämtade ett stort glas vatten. ”Jag blir alltid konstig i magen innan jag ska ta.”, sa någon. Han fortsatte, ”Det är som att kroppen känner på sig att det här vill jag inte ha. Skriker att det är giftigt. Att det är fel. Och ändå känns det så rätt.”. Alla skrattade. Lite spända, lite nervösa men mest, förväntansfulla. Ziplockpåsen öppnades och alla tog ur varsinn, la den på tungan och lät glaset med vatten gå runt och hjälpa till med att svälja. Det var en skarp, torr känsla av tabletten mot tungan. Kemikalier in i munnen, ned i magsäcken och ut i blodomloppet. ”Se till att inte spy”. Alla grimaserade. Det var äckligt. När alla var klara spred sig tystnaden över rummet. Alla satt och mer eller mindre kände av. Någon reste sig. ”Som sagt, alltid konstig i magen. Jag måste på muggen.”

TV:n satt på i bakgrunden, volymen var låg och dränktes av ljudet från stereon. Det hade gått en halvtimme. Alla väntade. Känslan av att den aldrig skulle slå svepte genom rummet. En oroskänsla som alltid befarades men aldrig besannades. Ytterligare en halvtimme gick. Skulle den aldrig slå? snart brydde dom sig inte längre. Alla sysselsatte sig med annat. Då…

Plötsligt var pupillerna stora som tefat. Två svarta månar planterade i ett blekt, oskyldigt ansikte. Svetten trängde fram ur händerna. Ögonen rullade, ofrivilligt, upp i hålorna. Han tog ett djupt andetag och drog på smilbanden. Han svalde där han stod på golvet i en lägenhet i centrala stan. Ur högtalarna pumpade psyktrancen som fick väggarna att vibrera. I soffan i ett annat hörn av lägenheten satt de andra grabbarna och meckade en joint. Blueberry. Finaste kvalitée. Dyrt av bara helvete. Planen var att stanna inne. Klockan var knappt tio. E:n hade smugit sig på som vanligt och nu började den kicka in ordentligt. Han blundade. Fraktaler på ögonlocket. Käkarna arbetade. Underkäken stack ut som för att förbereda för en gäspning. Han kunde känna musiken nu. Känna pulsen som en del av sig. Färgerna i lägenheten började öka i styrka och energin ur fingrarna tilltog. Det här var livet. Livet för hundra spänn. Det var så jävla bra. Han ropade på en av kompisarna. ”Ska vi ta en cigg?!”. Kompisen tittade upp. Han log. ”Visst”. De försvann ut på balkongen.

Han tog tag i kompisens arm och kramade den varsamt, nästan ömt. Han skulle aldrig göra så annars. Kompisen tog fram camelpaketet förde två cigaretter till munnen, tände båda för att sedan räcka över den ena. Han tog emot den, fumlade med fingrarna. Den landade på marken. Båda skrattade till och han böjde sig ner för att plocka upp den. Han förde ciggen till munnen, tog ett djupt bloss och tittade ut över gården. Det såg lite overkligt ut. Det lös så tindrande från fönstren. Färgerna var på något sätt klarare. Gården var fridfull. Inifrån hördes de dova basgångarna från stereon. Han vände sig till kompisen. ”Det här är så jävla bra.” Kompisen log. ”Känn på det här”, sa han och lät handen, formad som en gles kam, arbeta sig igenom hans hår. Det fick honom att rysa. Ståpäls. Han skrattade till. Kompisen log. Sen stod dom där och rökte i tystnad. Det kändes som om dom bar på en hemlighet tillsammans. Något som var unikt. Plötsligt bubblade känslan av hur bra han tyckte var. Hur mycket han faktiskt höll av honom. Han var tvungen att säga något.

”Du, är det lugnt om jag säger en sak?”

”Ja för fan.”

”Jag ville bara säga att jag tycker jävligt mycket om dig. Du är så jävla schysst.”

”Detsamma.”

”Kram?”

Dom kramades, hårt, sen stod dom i tystnad. Svetten började göra sig påmind. Och ändå kände han sig lite frusen. ”Ska vi gå in?”. Dom gick in. In i värmen. Där färgade den på ordentligt. När balkongdörren öppnades slog ljudet från stereon till honom som en vägg. Han passerade barriären och in i det familjära. Det var overkligt. Nervöst. Men bra…

tucker max

jag satt på perrongen vid Universitetet och väntade på den ständigt luriga connextunnelbanan då min underbara sötnos ringde på telefonen. Jag hade tidigare informerat henne om att jag just startat en blog, att hon var tvungen att läsa den och att jag skulle satsa på att bli störst inom blogosfären med mitt day-to-day, dagboksföfarande med vilda anekdoter i centrum. Att jag skulle bli vad Carrie Bradshaw var för sin fiktiva läsarkrets i New York, en ikon. Hon skrattade och informerade mig om att jag isåfall kanske skulle vilja vara mer som Tucker Max än Carrie Bradshaw. Tucker Max? Hon fortatte att berätta om en bok han skrivit, ”I hope they serve beer in hell”, till följd av flitigt bloggande med intressant narcissism som blivit stor succé i hemlandet USA och i resten av västvärlden. En bok indränkt i alkohol och självdistans. En bok som jag skulle velat vara upphovsman till. Jag har nu läst om Tucker Max, läst hans blog, hans historier och är frälst. Varför kom jag inte på det han gjort tidigare?! Det finns inget bättre än att dela med sig av sina totalt idiotiska upplevelser, självutlämnande smärtsamma minnen kryddade med svart humor och självdistans. Äh, ok, Tucker, jag kommer inte kunna överträffa dig (vill inte heller med tanke på att du verkar vara ett totalt hänsynslöst svin), men jag ska göra mitt allt för att gå i dina fotspår och säga som du sa det fast på mitt eget sätt, med min egen touch så kanske jag kan förgylla åtminstone någras liv med några idiotiska saker (jag har en del i bagaget). Om ni inte vet vem Tucker Max är, ta genast reda på det och läs.. Läs, läs, läs för han är verkligen sjukt jävla kul!

”we were somewhere around Barstow… when the drugs began to take hold.”

Så inleds en av de snurrigaste, vildaste tidsdokument jag läst, tillika en av de bästa bokupplevelser jag haft, någonsin.

Hunter S. Thompson hette författaren. Boken var ingen mindre än ”Fear and Loathing in Las Vegas” och publicerades för första gången i Rolling Stone magazine 1971. En vild nutidssaga i vansinnets tecken om droger, politik och gonzo-journalism. En otrolig influens på mitt sätt att skriva och en stor behållning även idag, flera år efter att jag plöjt igenom den drygt 200 sidor långa roadtrippen för första gången. Jag introducerades inför den av min far efter att ha läst om Terry Gilliams filmatisering i nån recension. Han la den i handen på mig och från att jag öppnat första sidan kunde jag inte lägga ned boken förrän jag lusläst samtliga meningar från pärm till pärm.

Skriven i jag-form och hetsigt tempo med snärtiga replikskiften, skruvade karaktärer och målande bilder måste man bara älska den. Framförallt är den skriven på ett väldigt lättsmält sätt utan att för den skull kännas tom eller banal. Helt enkelt genial.

Handlingen kretsar kring Hunter själv, journalist och narkoman i jakt på, ja? Kanske den amerikanska drömmen, kanske sanningen eller bara sökandet efter jaget i en värld fylld av egocentriska fotografer, vridna politiker och lycksökare, fast bakom nån slotmachine på något av Las Vegas många kitchigt guld och diamantinredda hotell-lobbys.

Tillsammans med Ralph Steadmans vansinnigt roliga teckningar förgyller den ens mest tråkiga vardag med fantasieggande hallucinatoriska, mardrömslika upplevelser och tankar om ett samhälle på väg över styr. Det faktum att det mesta förmodligen hänt på riktigt (eller?) ger det hela bara ytterligare krydda och dimension.

Jag rekommenderar den varmt till vem som helst med sinne för humor och hunger efter samhällskritik. Den finns där. Genomsyrar varje ord, mening och blad. En bok som förtjänar minst lika mycket kult-status som någon annan bok om amerikanskt 50-, 60-, 70-tal, t. ex. Jack Kerouacs ”On the road” eller Charles Bukowskis ”Factotum”.

Hunter dog 67 år gammal, den 20 februari 2005 av ett självförvållat skott i huvudet, vid sin skrivmaskin, i sitt hem Woodycreek, Colorado.

Den 20 augusti 2005 sköts hans aska (på egen begäran) ur en kanon (efter egen design) till tonerna av Bob Dylan’s ”Hey Mr. Tambourine Man” följt av rött, vitt, blått och grönt fyrverkeri. Begravningen finansierades av nära vännen Johnny Depp som även porträtterade Hunter i Terry Gilliams filmatisering av ”Fear and Loathing…”

,

Den här dagen tänkte jag tillägna ,-tecknet, en härlig symbol som bjuder in till lååånga, utförliga, utdragna men ack så klatchiga meningar. Varför sätta (p) när man kan sätta komma?

Jag har alltid, så långt tillbaks jag kan minnas varit barnsligt förtjust i att just skriva långa, oavslutade meningar, för att på nåt sätt hävda min rätt till ett mer naturligt och spontant sätt att skriva på. Jag hävdar att meningsuppbyggnaden på så sätt upplevs som mer street än kotym och ger mer lyster åt ett annars alltför välstrukturerat skrivsätt.

Mina svenskalärare genom åren har påpekat det många gånger i uppsatsskrivningar och noveller. Jonas, kom ihåg att sätta punkt emellanåt annars blir det jobbigt att läsa. Jag tog till mig anvisningarna, anpassade mig något men har nu, när jag räknas som vuxen, bestämt mig för att jag skiter i deras råd och att jag från och med nu kör mitt eget rejs istället.

Länge leve kommat!, det finns alltför mycket att berätta om för att sätta (p) på tillvaron,

Britten, lavetten och tunnbrödrullen…

det var en halvkylig vinterkväll. Vi var på väg, efter kortare förfest, till stans svettigaste vattenhål: Marie Levaue, klubb Paradise. Fyllda av förväntan, peppade till max och med x antal promille i kroppen var vi inställda på att ge allt. Let’s have it!, brukade vi skoja. Nu kör vi!, brukade vi säga. Casual-tugget hade smugit sig in och begravt sig djupt i våra medvetanden, våra enkelspåriga reptilhjärnor. Det här var under en period då jag drack ganska häftigt och mycket vid varje valt utgångstillfälle. ”En sexa rom och cola!”, var paradordet och man kunde alltid se på polarna att de var roade av mitt ständiga flöde av sprit. Plånboken tömdes. Hjärnan fylldes. Omdömmet omtöcknades, blockerades och försvann gradvis, in i dimman. In i rökmaskinsdimman och electropulsen bland alla svettiga indiekroppar. Man kommer till det tillstånd av spritdrickande när man med halvslutna ögon, blottade gaddar och ett smetat leende på läpparna inte bryr sig längre. Endorfinerna pumpar och allt som betyder något är kompisarna runtomkring, att stampa takt till pulsen och blicka ut över dansgolvet, pinglorna och den härliga stämningen. Allt är bra. Jag skulle iväg på toa. Philip högg tag i mig.

”Ikväll försvinner du ingenstans. Lova det.”

Jag lovade. Låt mig förklara: vid ett flertal tillfällen när vi varit ute och svirat har jag tagit min tillflykt i det anonyma, utan att osa. Kan inte riktigt svara på varför men när känslan av att nej, nu måste jag dra, kommit över mig, har jag i de flesta fall (självklart full som fan) agerat på det och försvunnit ut i natten. Hem till sängen.

Jag försvann.. Till toaletten. Trängde mig förbi baren och alla människor som inte varit där femton minuter tidigare. Paradise var en sån där klubb som ena stunden var helt tom, men som plötsligt tycktes omöjlig att ta sig fram på. Efter mitt toabesök, lite spegling, frisyrcheck och ett kort samtal med en slipsfitta var jag på väg tillbaka. På vägen brukade jag alltid passa på att studera min omgivning lite extra för att se om det fanns någon man kände. Det fanns det oftast och så även den här gången. Jag kände henne inte, men jag visste vem hon var och hon kände igen mig. Vi hälsade. Sara hette hon. Det vart lite kallprat. Vi konstaterade att det var bra musik och schysst stämning. Att det alltid var bra på Paradise. Jag önskade henne en fortsatt trevlig kväll och var snart på väg tillbaka till dansgolvet. Fick stå lite vid sidan av innan jag lyckas lokalisera Philip som nickade igenkännande. Jag trängde mig fram till honom och de andra.

Av någon anledning hade jag den här kvällen kört in mig på att vara britt. Det började som ett skämt på förfesten, men nu kunde jag inte bli kvitt honom. En kaxig karaktär som kom från westchester, south of London, who didn’t take shit from no one and was having a laugh with his swedish friends showing him (for the very first time) what the clubscene’s all about in Stockholm. Succesivt hade jag glidit från enstaka kommentarer på engelska till att tala fulla meningar och begränsa mitt språkbruk solely to english. Jag njöt vill jag minnas. Njöt av uppmärksamheten. Njöt av att mina kompisar njöt. Njöt av att få låtsas. Att få vara någon annan.

Philip började bli rastlös. Han viskade kommentarer om att fixa brudar i mitt öra. Att timmen började bli sen. Jag fick förstås initiera kontakt. Jag drog på mig min vita huva till min luvtröja, redan genomsvettig, och började med ett stort leende se mig omkring (if you smile, the whole world smiles with you:P). Spana efter lämpligt byte. Snart upptäckte jag en söt blondin vid min sida, som log tillbaka. Jag funderade lite. Smuttade på min rom och cola innan jag bestämde mig. Ok. Jag var tillräckligt full.

”This place is great isn’t it?!”, skrek jag.

Hon såg med ens lite osäker ut, fömodligen chockad över att jag pratade engelska. Hon svarade till slut ja.

”I’ve never been here before, it’s my first time, but I must say it’s great! Fantastic! What’s your name love?!”

Petra, svarade hon.

”Lovely name, Petra. I’m Chris!”

Jag sträckte fram handen och kramade om hennes. Efter att vi dansat ett tag och pratat lite grann ursäktade hon sig för att gå till baren och köpa något att dricka. Hon försvann. Jag var kvar. Philip var imponerad och ville veta detaljer. Vi fortsatte dansa. Sen kom Sara.

”Hej igen!”

Mötet var flyktigt, vi hann knappt prata, innan Petra kom tillbaks. Jag log åt henne. Hon log åt mig, vände sig till Sara och började till min förkräckelse att prata med henne.

”Känner ni varandra?”, frågade jag på svenska.

Dom kände varandra. Jag kände mig dum. Så dum. Hela bilden av mig som britt var raserad. För att undvika mer pinsamhet dansade jag diskret iväg, tätt följd av Philip och dom andra. Det kändes som en dålig film. Vad var oddsen för att dom skulle känna varandra? Inte stora. Fan också! Stockholm är ändå bra litet. Nåja, kvällen fortsatte och efter två drinkar till brydde jag mig inte mer om det. Kvällen led mot sitt slut, kläderna var genomblöta av svett och magen gjorde sig påmind. Det var dags att fylla buken med onyttigheter. Vi begav oss iväg till grillen.

Utanför grillen var jag i full färd med att återbekanta mig med min nyfunne vän, mitt alter ego för kvällen, Chris. Jag började återigen hålla låda med cockney-dialekt inför allt och alla som passerade eller som stod i närheten av grillen. Med glatt humör bestämde jag mig för att beställa in character. I kiosken stod en storvuxen, hårig man som passerat långt över trettio-strecket, förmodligen en bit in på fyrtio. Jag pekade på en av symbolerna på menyn.

”What do you call those?”, frågade jag.

”It’s a tunnbrödrulle.”

”I’ll have one of those then. A tunnbrorolle. How much is it?”

”It’s forty krones.”

Här brast det. I sann testosteron-anda utbrast jag onödigt:

”Forty kronor?! For that? That’s expensive. Are you trying to fuck me over?!”

Mannen i kioskens blick blixtrade till. Han lutade sig vildsint ut genom luckan och vände sig mot Philip.

”Vafan säger han för nåt? Din kompis?! Vad säger han?”

Innan Philip hann reagera, innan jag hann svara, flög handen ut genom luckan. Den snärtade mig på kinden. En lavett. Jag hade blivit örfilad av mannen i kiosken. Stum av förundran över vad som hänt började jag mumla ursäkter på engelska.

”I’m sorry man, didn’t mean to offend you in any way. I was just…” Vi började avlägsna oss. Gå därifrån. Läget var plötsligt spänd. Chris kaxighet hade försatt oss i en obehaglig situation. När vi gått en liten bit hörde jag hur bakdörren till kiosken öppnades och anade oråd. Nu får vi stryk tänkte jag. Jag och min sora mun. Fan!

”Excuse me! You forgot something!”

Någon ropade efter oss. Jag stannade till och vände mig om, redo att ta emot en hårdare smäll för min arroganta, påstridiga stil. Jag möttes av en av de andra killarna från kiosken. Nu smäller det tänkte jag, men…

I handen hade han min tunnbrödrulle. Jag gick därifrån med Philip som sällskap, en rodnande kind och tunnbrödrullen i hand. Än till denna dag skäms jag lite över hur jag agerat, men det var fan värt det. Det blev en rolig anekdot.

Nu börjar dom knoppa…

… ikonerna.

Så var det dags för ännu en, ja jag använder det slitna ordet, ikon att ta farväl av jordelivet.

Sven Nykvist är död. Han dog igår. Vi saknar dig Sven men vet att du lämnat efter många timmar fin celluloidfilm bakom dig. Sven hade en låååång karriär bakom sig och hann arbeta med några av de största, exempelvis: Ingmar Bergman, Andrei Tarkovsky och Woody Allen. Jag kände inte Sven personligen men vet att han var en yrkesman av finaste kaliber som varit med i branschen länge med en otrolig finkänslighet för både det stora och lilla.

(2) andra intressanta människor som lämnat oss den senaste tiden:

Steve ”this is very dangerous” Erwin
James ”I’ve done loads of coke” Woods Bror

Säkert många andra mer värda att nämna, men jag stannar här.

(Mina) tankar går ut till Svens nära och kära. Tack för att du förgyllt vår tillvaro.

Livet ÄR en fest

jaha, så ännu en dag har passerat. Arbetsdagen är slut. Jag har precis avslutat en inte så kulinarisk måltid bestående av kyckling, kyckling och ky.. GRÖNSAKER. Kan ha varit det värsta jag ätit på länge, eftersom det inte smakade någonting. Medans jag satt och petade i mig min måltid tyckte jag plötsligt väldigt, väldigt synd om mig själv. Glomig tittade jag ut genom fönstret inställd på att se något. Det gjorde jag. Mig själv och tätt, svart mörker. Allting kändes med ens ännu mer tråkigt. Usch. Höst. Ensamhet… men så plötsligt kom jag att tänka på något. Något som fick mig att värmas lite inombords. Jag kom plötsligt ihåg en sång. En mysig sång. En trevlig sång om att se saker från den ljusa sidan även om det ser mörkt ut. Sången kom från ”Life of Brian” och tycktes plötsligt fylla mitt medvetande med ny kraft och energi:

Cheer up, Brian. You know what they say.
Some things in life are bad,
They can really make you mad.
Other things just make you swear and curse.
When you’re chewing on life’s gristle,
Don’t grumble, give a whistle!
And this’ll help things turn out for the best…
And…
the music fades into the song

…always look on the bright side of life!
whistle

Always look on the bright side of life…
If life seems jolly rotten,
There’s something you’ve forgotten!
And that’s to laugh and smile and dance and sing,

When you’re feeling in the dumps,
Don’t be silly chumps,
Just purse your lips and whistle — that’s the thing!
And… always look on the bright side of life…

whistle
Come on!

other start to join in
Always look on the bright side of life…
whistle

For life is quite absurd,
And death’s the final word.
You must always face the curtain with a bow!
Forget about your sin — give the audience a grin,
Enjoy it — it’s the last chance anyhow!

So always look on the bright side of death!
Just before you draw your terminal breath.
Life’s a piece of sh*t,
When you look at it.

Life’s a laugh and death’s a joke, it’s true,
You’ll see it’s all a show,
Keep ‘em laughing as you go.
Just remember that the last laugh is on you!

And always look on the bright side of life…
whistle
Always look on the bright side of life
whistle

Konstigt vad en liten låt kan göra skillnad. Nu tycker jag inte synd om mig själv längre. Nu kan jag stå ut. Allt är ju trots allt relativt.

Skattesänkningar åt folket!

Så, valet var en blå seger och det är nu dags för alliansen att ta tag. Hur kommer det att bli? Jo, det kommer att bli stor förändring. Rent konkret handlar det om att sänka saker.

Skattesänkningar i alla dess former: sänkt inkomstskatt, halverad arbetsgivaravgift, fastighetsskatten ska väck och utförsäljning av allmännyttan står högt upp på listan. Förmögenhetsskatten ska halveras. Sen får man inte glömma att bidragstagarna ska bli färre och få mindre ersättning. A-kassenivån ska sänkas. Sluta slöa! Börja jobba!

En annan förändring är att trots ett genomröstat JA till trängselskatt ska det nu bli nej, eftersom ”allas röster ska väga lika”. Därför får kranskommunerna lika stort mandat som stockholms innerstad. Och så förvandlas ett tydligt JA till ett mindre tydligt nej.

Hur ska vi nu finansiera alla dessa härliga lättnader? Ja, till att börja med t.ex. genom att sälja ut stora svenska statliga företag. Det låter ju bra. Sälja ut våra företag för att finansiera sänkt skatt. Hmm.. Men vad händer sen?

En annan sak som ska drivas igenom är att slopa enhetstaxan. Vi ska ha zonsystemet tillbaka därför att det är orättvist att dom som bor inne i stan ska behöva betala lika mycket/lite som dom som bor långt bort. Det planeras även att införa zonsystem 30-dagarskort så att dom som bor i förorterna ska få betala mer för att åka in till stan. Håll er på egen kant för fan! Segregation must prevail!(?)

Man blir ju trött, ledsen och ja, förtvivlad när man hör om allt som är på väg att hända. Konsekvenserna av alla dessa lättnader, att vi får behålla ”1000 kr mer i månaden” (vilka då?), att arbetsmarknaden blir mer ”flexibel” och att andra skatter slopas blir ju att gemene man med dålig eller vanlig ekonomi får det jävligt mycket sämre. Varför är det så svårt att se sambanden?

Jaja, men dom som redan har det bra, får det ju bättre. Och dom som inte har det så bra får väl se till att kämpa lite. Vem som helst kan lyckas bara man har lite driv och ambition. Hugg varandra i ryggen, sluta gnäll och för guds skull: RÅ OM DITT EGET HUS! (aldrig ditt OCH grannens).